Grattis på födelsedagen. (Eller var det bara en dröm.)

Jag fyller 21 idag,
och mina tankar går tillbaka till dig.

Tusen hjärtesorger och två examen senare.
Skulle du känna igen mig?

Minnena är suddiga men tänk hur världen skulle ha kunnat se ut,
om du fortfarande levde idag.

Skulle du fortfarande spatserat ut med verktygslådan i högsta hugg
hamrat bort varje skavank och fixat alla fel?

Om jag blundar kan jag fortfarande komma ihåg ditt skratt och
jag kan minnas det speciella uttrycket i dina ögon som alltid tittade på mig med kärlek.

Trots de stunder jag såg världen rött visste jag,
att du alltid fanns där,
och att du var min klippa.

Jag tog så lätt förgivet,
ända tills den dag jag tvingades att vakna upp.

Grusuppgången doftade mosade ruttna äpplen, regn och fallna löv. Och medan jag gick skar tystnaden och fåglarna hade sjungit sin sista sång. Årstiden var höst och hela trädgården sörjde dig, moderjord respekterade dig. Vem skulle någonsin ha kunnat veta att det här var slutet?

Trots ett helt liv och en skog som viskade hemligheter,
kan jag fortfarande känna doften av plockade svartvinbär,
eller känna jorden under mina naglar efter att ha rensat i trädgården.
Jag minns så väl hur jag brukade hjälpa dig att klyva och stapla ved och få stickor i händerna.

Våra liv slutade med ditt,
brustna hjärta.

Det går inte en dag utan att jag känner mig,
bestulen,
min älskade far.