Love.

The drunken lover's heart will not give up.
The goal's in reach if you try hard enough.

~ Rumi

Det handlar om dig. Glömskans symfoni.

Du var,
speciell för mig.
Ingen har någonsin ansträngt sig som du,
för att med ord,
nå mitt hjärta.

Du hade kunnat få mig så lätt,
men,
fegheten satte stopp på ett sätt,
där kärleken som höll på att,
explodera inombords.

Rädslan satte stopp för en explosion,
som hade makt att skapa nytt eller förödelse.
Varför ingenting hände och en vision,
lever kvar.

Du lever dubbelliv,
och jag håller i stolthetens kniv.

Det är för sent.
Du är,
någon annans.

Vi är allt,
från oskrivna dikter,
ofullbordade symfonier,
förlorade budskap
till tårar som torkat till salt.

Min farhåga att dö,
där vi för alltid begränsas till vår ö,
och likt snö,
smälter bort till våren.

Jag tar delvis på mig skulden,
och alla åren,
håller jag kärt,
Det är en smak av,
minnenas sötma och besvikelsernas bitterhet.

Det är någonting med decemberkvällens nyfallna snö
som driver mig att leta efter minnen,
och smaker av kärleken;
det levande liv jag snabbt glömmer bort.

Kontroll.

Vad är vi?
I logikens frånvaro finns inga svar bara oförnuftets må hända konstiga reson.
Långa perioder av intensivt arbete och studier har gjort tankarna fängslade. Vad är frihet när tankarna tyglas till institutionaliserade samhällsvärderingar. Vad är frihet när egot tagit över kroppens behov och kontrolleras. Vidare, vad är vi för varelser som förnekar våra innersta behov och drömmar, som måste stängas in och anpassas efter en ekonomisk modell och vinstplan. Behovet av frigörelse ockuperar det inre och skapar en längtan efter något annat som pockar på det större massmedvetandet.

När jag tänker på allt som är ouppklarat, och frågar mig, vart tog kärleken vägen som till en början var så stark. Den kan ha försvunnit, återvunnits och ändrat form till något som är vackrare och inte var menat till det som förhoppningarna syftade till. Eller var det hämningarna som satte stopp för ett sorts öde och involverar primitiva och okontrollerbara lustar. Behovet att känna är starkt. Den sociala modellen förespråkar traditionsenlighet. Men. Det inre vill fly från det gamla, riva upp, hitta essensen och lyckan som försvann någonstans på vägen.

Hjärtan är krossade, besvikelser till konsekvens. Tanken som från början var god resulterade i en nedgång, och avgrund som inbjuder till den svage. Game over. Play again?

Live long and prosper.

In the existence of your love, I have become nonexistent,
this nonexistence, linked to you, is better than all existence.

~Rumi